Om mig

Jag är gotlänningen som efter en del turer och olika boenden hamnade och rotade mig i Skåne till slut, är nu bosatt strax utanför Löberöd på en mindre gård.

Den som är nyfiken kan läsa mer här »

Hästar blev tidigt i tonåren något jag kom att fascineras av. Det blev dock en del ridning i början av hästkarriären innan jag kom på att körning med häst var min grej.

Våren 1984 kom jag in på en 8 veckor lång skogskörningskurs på Wången (Nordsvensk hingstuppfödningsanstalt mellan åren 1903-1996). Det är troligen en av det roligaste och bästa kurser jag gått, man kan säga att det gav mersmak.

Åren gick och flyttlasset for runt i Sverige, Gotland, Värmland, Jämtland, Gotland, Västergötland på ett par olika ställen, för att slutligen hamna i Skåne.

Att det blev Skåne var en slump. Under tiden jag bodde i Västergötland kom jag på att jag ville bli hovslagare på ”riktigt”, för sko kunde jag ju redan efter att ha blivit introducerad i hovvård på Wången. Hovslagareskolan i Skara öppnade emellertid ögonen på mig, för där upptäckte jag att sko häst var ju lite mer än att ”bara” spika på ett slitskydd på hovarna. Frågorna var många fler efter avklarad kurs.

I samma veva som jag gick hovslagarskolan hade jag turen att bli uppsagd från min tjänst som lantbrevbärare. Detta gjorde att jag gavs möjlighet att resa till USA med hjälp av ”Trygghetsstiftelsen”, en stiftelse som skall hjälpa statligt anställda som blir uppsagda att komma tillbaks till ett nytt arbete.

Kursen i USA gav mig nya insikter, nya frågor och nya kontakter som jag flitigt har använt mig av senare då jag kom att resa ganska mycket i början av min karriär som hovslagare.

Efter avlagd examen på Hovslagarskolan i Skara tyckte jag det var lite kämpigt att ta mig in på marknaden i närområdet jag bodde då. Jag nämnde det för min kompis Anders Persson, som då jobbade för Flyinge Smedjan HB på Flyinge. Han frågade om jag skulle vara intresserad av att komma och jobba på Flyinge, tja varför inte tänkte jag. Sagt och gjort – mot Skåne för att visa Odd Granlid, som drev Smedjan, vad jag gick för. Jag blev godkänd och jag gillade utmaningen, så i januari 1995 började jag min anställning som hovslagare. Så gick det alltså till när jag blev skåning.

I samband med hovslagarutbildningen kom hovslageriet att ta upp mer och mer av min tid. Jag nöjde mig inte med att bli halvbra, utan jag ville verkligen förstå vad jag sysslade med (vilket jag fortfarande funderar över ibland) så jag bestämde mig för att sälja min häst jag hade då, ett Nordsvenskt sto vid namn Betty e. Tuffman ue. Hajson. Henne hade jag köpt på Gotland -85 som ettåring, och hon fick flytta med runt på mina äventyr. Det var en trevlig häst som jag alltså sålde, hon hamnade hos Agneta Weingård, Gustafs. Betty blev hennes första Nordsvensk (fler har det blivit sedan).

Åren gick och jag började bli sugen på häst igen, så jag ringde upp Agneta W för att fråga om hon visste var jag kunde hitta en riktigt bra, snygg nordis. Hennes svar kom direkt: ”Jag har ett föl du skall ha”. Vad svarar man på det? Jo, Boyar hamnade här hos mig, och nu 2012 är han sju år gammal.

En nordis blir lätt fler, särskilt när man som jag har en dröm om att få köra många nordisar framför vagn eller redskap på en gång. Numera går det alltså tre nordisar, och två dølahästar i olika åldrar här.